lillafrunsdagbok.blogg.se

Jag höll precis på att trycka publicera. Jag skulle berätta för dig vilken underbar kväll jag haft hemma hos mina föräldrar, tillsammans med min fina barndomsvän och bästa vän Idan. Jag skrev om vad vi gjort. Vi hade pratat gamla minnen, såsom tryckarlåtar och klassfester ifrån sexan och även nya minnen, som ifrån bröllopet. Som vanligt pratade jag både på in- och utandning och det finns bara en som står ut med det på det där viset, det är Idan. Jag skrev även om hur ofantligt tacksam jag är över mina vänner, dom som gör mig så glad och styrker och stärker mig. Ni som ligger mig så otroligt varmt om hjärtat och som jag alltid kan fråga vad som, och ni hjälper mig fram med svaren. Ni vet vilka ni är. Taack för er. Så kom jag till slutet av min lilla kvälls-skrift, vi var på väg hem tillbaka till Martins föräldrar för att sova och var någonstans på mitten av hemvägen. På e-4an, i ca 100/110 km/h. Jag höll precis på att trycka publicera, så att du skulle kunna få läsa om min kväll, om hur bra den varit och om hur god rabarberpajen blev som vi gjorde. Något sur men såå god. Martin skriker "nej", och jag tittar snabbt upp och där står den, den fruktansvärt stora älgen. En sekund bort. Martin tvätbromsar och vi uppskattar så här i efterhand att vi kanske kommit ner i en hastighet på 70/80 km/h, då vi kör rakt in i älgen som står mitt på svarta e-4an. Helt osynlig, tills det var för sent. Huven bucklar sig och rutan trycks in, glassplittret rasar på oss, men det var någon där som hjälpte oss. Kan man krocka mjukt med en älg, så gjorde vi det. Jag är helt övertygad om att de var någon som bromsade med oss. Älgen slungades bakom bilen och försökte med sin krossade bakdel ta sig därifrån, han kom till diket, sedan dog han. Känslan att inte veta, den där halva sekunden, om min man lever. Älgen har landat på Martins sida och det är alltså på vänster sida som rutan är som mest skadad och intryckt mot Martins ansikte. Känslan att inte veta om vi mådde bra, om vi var hela inuti och om hur det skulle gå. Det var det värsta jag någonsin upplevt. Vi skrek båda två, jag skrek rakt ut och Martin skrek "sitt still, det är lugnt, det gick bra, rör dig inte". Allt detta för att lugna mig, (och för våra nackar och ryggars skull),som precis varit med om samma sak som han, ändå har han kraft,mod och ork att säga det här. Jag älskar dig så, M. Jag klev tvärt ur bilen och Martin med, vi kunde gå. Åh, jag kunde gå. Axeln,nacken,ryggen... den gjorde ont. Men vi levde. och framförallt, min älskade man, han levde. Vi blev upphämtade av mina föräldrar mitt i svartaste mörkret och vi alla åkte hem till Martins föräldrar. Jag var så chockad så jag kunde för allt i världen inte prata, det gick inte. Jag grät eller var tyst/ville sova och tanken på att någonsin släppa Martin, fanns inte. Ambulansen kom, vi åkte in på akuten till Örnsköldsviks sjukhus. Som på film ni vet, när ett par ligger på varsin brits med nackkrage och blir undersökta, rönkade och tilltittade om och om igen, så var det. Någon räddade oss, vi hade änglavakt, vi klarade oss nästan helt utan några smärtor eller skador alls. Jag har några blåmärken,en öm höger axel, nacke och rygg som känns sådär. Martin har som vanligt sin nacke och rygg, men lite mer än vanligt. Men vi klarade oss, det är fortfarande han och jag. Han som jag älskar mer än mitt eget liv, och det vill inte säga lite...det är fortfarande vi. Nu sitter vi här, bredvid varandra, hemma hos Martins föräldrar. Hela, liite hungriga,jag mår lite illa, känner mig liite orolig över morgondagens fiolspel i kyrkan,Martins ska ta bort glassplittret ifrån kläderna sedan gårdagen, men vi är hela. Jag älskar dig så, M. Tack Gud, jag är helt övertygad om att det var du som hjälpte och skyddade oss igår. Det finns ingen annan förklaring, vi hade kunnat varit mos, men du räddade oss. tack. Amen. /lillafrun, jag älskar dig så, M.